Det finns en känsla som inte alls är okej.
Och det är ensamhets känslan.
Även om man har människor omkring en så känns det inte riktigt som om man har dom där "riktiga" vännerna.
Att man bara är där när dom vill, eller när dom vill prata om något.
Men när man själv vill prata om något, så visar dom att dom inte orkar lyssna eller inte bryr sig.
När man själv vill träffas, då ska det vara på deras villkor.
Nu vill jag inte dra alla över en kant, det finns vissa som är underbara i min omgivning.
Men jag kan erkänna att jag vill flytta härifrån, av så många anledningar.
Vilket det i framtiden kommer bli, men inte riktigt än.
Men vill börja om på nytt i en ny stad.
Jag är så less på den situationen jag är i nu och vissa dagar känns det riktigt jobbigt och man blir påmind om allt som man går miste om och har gått miste om.